Klart man är påverkad av att många av de närmsta vänner nu slår sig ner, skaffar barn och börjar de nya steget i livet. Man känner av det. Jag kan inte säga att jag känner mig stressad eller frustrerad. Jag längtar nog mest, på min tur. Jag tvivlar inte heller på att de någon dag är dags för mig.. lilla jag. Jag har många tankar som snurrar runt i skallen när det gäller framtiden. Men jag är inte orolig! De kanske bara tar lite längre tid för min del, och så kan de vara.
Jag tänker kanske inte som de flesta, jag var ensam innan mitt senaste förhållande.. och jag har vart ensam ett bra tag nu. Jag är väl sådan, jag är på något sätt bekant med den situationen. Jag dör inte av det. Jag växer för mig själv, vilket jag kan tycka bara är nyttigt. Varför har de blivit på något sätt skamligt att vara ensam? Och varför pratar folk med en som om man inte valt det själv.. precis som om man går och väntar på att någon ska vilja ha en.? "Det är inget val utan hon är inte önskvärd." ??

Jag har nyligen varit i en liten svacka, jag kände mig nere, ensam. Utan någon egentlig anledning, hade alla mina nära- nära. Jag var med, jag missa inget. Dock kändes de som att jag halkade efter, låg inte på samma nivå.
Det som hänt de senaste åren i min närhet kom tillbaka och jag blev bitter.. inte för de jag sist nämnde utan för de som hänt inte gick som de skulle. Jag delade sorg, men den kom efter. Denna sorg är de ingen som vet om..

Jag kan känna lite oförståelse av dem som tror sig veta vad det handlade om, när folk tror de veta svaren utan att fråga. Kolla läget, kanske hjälpa!? Anta. Jaa jag var bitter, jag var elak, jag var dum. Sa vad jag tyckte, ofta för mycket! Men om de nu var så hemsk, om jag var så jävla elak. Varför sa inget nått? Om de visste att detta inte var jag, den glada tjejen som de skulle beskriva mig som annars..? Allt landar då på mig, det var mitt fel. Jag var problemet! Jag var den dumma idioten som bara förstörde allt, jag hamnade på kant med de som betydde.
I detta läge orkar jag inte ens försvara mig själv, jag kan erkänna att jag var bitter, blev ännu bittrare när folk skulle trigga mig till diskussioner där det var känsligt.

De jag nu försöker med är att hitta tillbaka till den där medelpunkten, harmonin jag kände för många många år sedan. När allt bara lunkade på och jag trivdes med läget, allt gick inte alltid som de skulle. Men det gick ju till slut ändå. Stigen var krokig men tillslut hittade man fram. Jag säger INTE att jag vill bli den människan jag var då, det är totalt omöjligt. År medför erfarenheter och upplevelser som bygger en, så de är inte de jag vill uppnå.

Jag skriver detta för att på något sätt kunna förklara hur jag tänker och hur jag tänkte.. vissa grejer går inte att diskutera då man oftast får tillbaka frågor som fråntar det jag egentligen menade.

Folk får tro att de vet, tro att de vet precis. Men ingen är expert. Allt är så mycket större än så.


Tack!