Lämnad, övergiven var känslan.. utan egentligen något att grunda det på. Förutfattade meningar och antagande är dåligt i detta sammanhang. Av alla motgångar växer man. Nu känner jag att jag snart är där, mognat tillräckligt för att ta de steget. Lugn, jag försvinner inte föralltid. En vacker dag är jag tillbaka, större som människa! Den möjligheten är inget jag tänker låta gå till spillo.


Min lilla blåa, love it! Nu ska de bara komma ett tillfälle där jag kan använda den!


Ibland måste man få vara lite detaljfreak!

Snart blir det sängen för den här damen.. imorgon blir det jobba först för att senare köra stan med bästa Ems! Till kvällen ska vi satsa på att komma ut och dansa lite, en sådan kväll man vill minnas. Inte som sist.... haha!


På ett sätt så tar jag ett lättnande andetag när jag tänker på att vi håller på att växa upp, vi är vuxna nu. Det finns inga ursäkter längre, vi kan prata om det. Undviker "lågstadie" fasoner och resonerar annorlunda! Man vårdar sina relationer på ett bättre sätt!




Mitt hjärta :)

Och så jag ... folk undrar ibland om vi är systrar.. är vi så lika? :)

Är de dags att nu försöka förklara hur man tänker..? Och komma fram till hur man ska lösa det..? Jag vill inte, men jag vill inte fortsätta såhär. Jag vill inte vara blind för sanningen, jag vill inte gömma mig bakom nuet. Förr eller senare så är vi där, då allt ska bli verklighet. Då risken är stor att vi låtit det gått för långt och allt blivit skit.

Ett brustet hjärta, en vilsen själ och ett förtvivlat rop på ett svar... en förklaring. Ja alla har vi nog känt så, fått sitt hjärta krossat någon gång. Självklart jag också, då kände jag precis såhär.


Vacker låt, man blir mer varsam numera. Man vill inte gå igenom samma sak igen, även fast man troligtvis kommer göra det igen på ett eller annat sätt. Med försiktigthet och brist på tillit så fortsätter man kampen, men litar egentligen inte i slutändan på någon annan än sig själv.